I denna artikel vill jag belysa fyndet av ett stort antal svenska och ryska myntskatter  och andra arkeologiska fynd nära den lilla byn som ligger i Ryssland i närheten av S:t Petersburg (Bild 1)

        Jag skulle vilja börja med att berätta om byns och dess omgivningars historiska bakgrund.
        Byn omnämns i krönikorna från 1400-talet, belägen i "Toldozh-församling i Tjud" i Vodskaja pjatina i Novgorod-området.
        Nordvästra delen av Novgorods rike bildade en självständig administrativ och politisk enhet under den fornryska perioden, kallad ”Votjskaja sotnja”, historiskt belagd  sedan 1260-talet eller ”Votskaja (Vodskaja) zemlja”, som omnämns i krönikorna från början av 1300-talet. I slutet av 1400-talet började benämningen gälla hela den stora Vodskaja pjatina i Stor-Novgorod. De boende i trakten kallades under 1000- till 1300-talet för ”vodj” eller ”vozjaner”, omnämnda för första gången i de skriftliga källorna från år 1069. I de västeuropeiska källorna från 1100- till 1300-talet omnämns upprepade gånger ”hedningar votlandier” som Novgorods undersåtar. Dessutom introducerar krönikorna under 1200-talet ytterligare en befolkningsgrupp: ”tjud” eller ”tjudtsa” som bor granne med ”vozjaner” i trakterna av Koporje. I folkräkningsböckerna från sekelskiftet 1400-1500-talet, som upprättades efter att området inkluderades i Moskva-riket, finns särskilda områden (Toldozj, Opolj, Radtjin) antecknade i ”Tjud”. Dessa var belägna väster om Izjorskij-platån (Bild 2) och ingick inte i Vodskaja zemlja.
        Detta område kan alltså med viss reservation kallas för Tjudskaja zemlja.
        Låt oss se på naturen och klimatet i denna region och vilka förutsättningar som fanns för näring bland dess invånare.
        Till största delen domineras området av träskmarker och sjöar med bräckt vatten, sandjord och, främst  i Toldozj-området, våtmarker.
        På sandåsarna, där den medeltida befolkningen föredrog att odla, var alluvial och järnhaltig jordmån mest förekommande. I jämförelse med de karbonatrika torvmossarna på Ordoviksplatån, som också inkluderar Izjora-platån är dessa marker sämre lämpade för odling även om de är lite mer bekväma vid utövande av primitivt jordbruk (svedjebruk).
         Samtidigt vittnar skriftliga källor från 1400-1500-talen om för sin tid välutvecklad och framåtskridande ekonomi i regionen. Just i de västliga områden av Vodskaja pjatina fanns de största bosättningarna som utmärkte sig bland de mindre tätbefolkade byarna i Novgorod-området. I folkräkningsböckerna från 1400-talet finns i byn 36 gårdar. Räknar man i genomsnitt sex medlemmar i varje familj får man en befolkningsmängd på 210-220 personer.
        Befolkningstätheten i dessa byar berodde på vad deras invånare ägnade sig för näring. V.N Bernadskij har räknat fram att 62 smältugnsskötare och 42 smeder arbetade i Toldozj-området, medan 67 smältugnsskötare och 14 smeder var sysselsatta i grannområdet Kargaljskij. Invånarna i Valgovitsy, Velikin, Rassija specialiserade sig på att utvinna järn ur myrmalm och i vissa byar, t ex Verdeja, kombinerade man tillverkning av smältklimpar med själva smidet. Men huvudsakligen levererades råvarorna till stora järntillverkningscentra, där man i tjugo olika smedjor tillverkade diverse järnföremål.
        Man kan bedöma nivån på utvecklingen inom järnindustrin i denna region genom att t ex konstatera att antalet smeder i Novgorod –regionen (förutom i själva staden Novgorod) vid samma tid kunde mätas i enstaka individer. Smederna i Toldozh-området tillverkade vardagsföremål som användes såväl inom jordbruket som i hushållen. Dessa föremål såldes inom betydande spridningsområde och mötte stor efterfrågan i de östligare ryska provinserna (Bernadskij V.N).
        Järnnäringen har haft en direkt inverkan på de medeltida invånarnas ekonomiska liv. Som exempel kan man nämna att ägarna av de 10 smältugnarna i Valgovitsy betalade runt år 1500 sin skatt -  inte i natura - utan i kontanter! (Agrarhistoria, 1971).
         Näringen har dock inte varit avskiljd från jordbruket. Ofta förekommande fynd av jordbruksredskap i de ”tjudska” gravarna vittnar om detta, liksom ett flertal skriftliga källor. I böckerna talas det om att lokalbefolkningen odlar vete, havre, korn och lin, bärgar hö till boskapens behov. Bland de produkterna som bönderna betalade skatt med nämns oxkött, lammkött, griskött, höns samt ost och öl. Under den perioden som omtalas här hade hushållningen haft en hög nivå, den förenade drag av industri och jordbruk och låg inte föregångsområdena i Nordväst efter.
        Det slaviska inflytandet var en väsentlig biståndsdel i Tjudskaja zamljas ekonomiska framgång, tillsammans med den rika förekomsten av myrmalm. Lokalbefolkningen blev indragen i den allryska verksamhetssfären och blev en av de viktigaste järnleverantörerna till Novgorod. (Koltjin B.A)

        Mer än så: de arkeologiska fynden vittnar direkt om att just slaver introducerade den tidens järntillverkningens teknologi för folken vod och izjora. De mest kända och äldsta centra för denna yrkeskunskap är efterlämnade av ryska bosättare i Nordväst.
        Den metallurgiska näringen i den norra delen av Novgorods områden fortsatte att utvecklas fram till krisen på 1570-talet. I slutet på 1500- och i början på 1600-talet utkämpades otaliga krig mot utländska inkräktare. 1583 slöts Pluss-freden och i samband med den övergick de ryska fästningarna Narva, Ivangorod, Jam och Koporje med tillhörande marker och bosättningar i svenskt ägo.
        Under de följande åren fortsatte denna landsända att gå ur hand i hand ända fram till den 27 februari 1617. Då skrev man under Stolbov-freden som innebar att Ryssland förlorade Karelskij-området och Izjorskaja zemlja (där Nevas bägge stränder och syd-västliga Lada-området ingick. Under 1500- och 1600-talet ingick även Vodskaja zenlja, där byn låg, i Izjorskaja zemlja).
        Fram till 1703 befann sig detta område under svenskt styre. Izjorskaja zemlja började kallas för Ingermansland. Dess västra gräns gick längs floden Narva, dess östra – längs floden Lava, den södra längs floden Luga och, slutligen,  gick gränsen i norr längs floden Sestra. På andra sidan Sestra låg Karelen.
        Namnet Ingermanland kommer från finskans Inkerinmaa. (Inkeri är izjor-folket eller floden Izjora, maa betyder mark/jord), vilket på ingermanländska betyder ”Inkeris land”. När svenskarna tog trakten i besittning lade de svenska ordet ”land” till det för dem obegripliga finska ordet Inkerinmaa. Resultatet blev det otympliga Ingermanland där ordet ”land” upprepas två gånger, på både finska och svenska. Senare lades den ryska ändelsen –ija till och så bildades den finsk-svensk-ryska Ingermanlandija, som förkortat kallades även för Ingrija.
        Det finns ännu en teori. Den går ut på att benämningen Inkerinmaa stammar från år 1019, då Sveriges första kristna konung Olaf gifte bort sin dotter Ingegärd (som i dopet fick namnet Anna) med Novgorod-fursten Jaroslavl den Vise. Ingegärd fick då Ladoga och Ladozj-länet i hemgift. Lokalbefolkningen i området bestod av en blandning av balter och finnar och på deras språk fick namnet Ingegärd så småningom ett annat uttal. Enligt den teorin betyder Inkerinmaa helt enkelt ”Ingegärds land”. I den ryska varianten lät orden Inkerinmaa eller Inkeri som Izjora.
         Enligt 1618 års skatteräkning rådde en stor avfolkning i Ingermanland och svenskarna var tvungna att åter befolka den av kriget så hårt drabbade provinsen. Delar av Ingermanland skänktes till svenska adelsmän. De nya feodala markägarna genomförde då utvandring av sina bönder, varav en del sändes till Ingermanland som straff. Området blev något av ett svenskt Sibirien. Samtidigt befolkades området av veteranerna, som lämnat militärtjänstgöringen pga åldersskäl. Parallellt med dessa åtgärder som genomfördes av svenska staten pågick en spontan befolkningsström från Sveriges östra finska provinser till denna provins, berömd för sin bördiga jordmån. De finska bosättarna utgjorde år 1656 41.1% av befolkningen, år 1671 56,9%  och år 1695 hela 73,8%. De finska kolonisterna kom huvudsakligen från två områden: från Karelska näset och från Savolaks (de så kallade savakott). Så småningom utplånades de olika etniska gruppernas särdrag och fram trädde en mer homogen befolkning, de ingermanländsk-finska inkeri, vars antal  ständigt ökade tack vare nyanlända från Finland.
        År 1700 inledde Peter den Store krig mot Sverige för att till Ryssland återföra dess urgamla områden längs Östersjökusten. Ryssland vann det Nordliga kriget, behärskade åter Nevas stränder och Finska vikens södra kust. År 1703 lät tsar Peter lägga grunden för Peter- och Paul-fästningen vid Nevas mynning. Runt den växte snabbt staden S:t Petersburg som framöver skulle bli den nya huvudstaden i Ryssland. Landområden längs Finska vikens södra kust, med centrum i Koporje, som fram till 1710 behöll sitt gamla namn Ingermanlandija, hamnade således inom gränserna för S:t Petersburgs guvernement.
        Första gången som omfattande arkeologiska utgrävningar ägde rum i östra delen av Leningrads län var under den senare halvan av 1800-talet. De påbörjades av L.K Ivanovskij. I byn grävde han ut 138 gravhögar där föremålen daterades till 1000 - 1100-talen samt 1500-talet. Tyvärr har Ivanovskijs rapport från utgrävningen inte bevarats. Senare har A.A Spitsyn publicerat material från Ivanovskijs utgrävningar. Av dem drog han slutsatsen att de flesta gravarna var ryska. Enbart två gravhögar, i närheten av byarna, kunde man hänföra, ”beroende på föremålens art, till sådana som är typiska för finska emi eller ester”. Dessa var troligen en del av Vods lämningar.
        När Rjabinin genomförde sin undersökning av byn fann han resterna av två gravar som befann sig på 0,4 km avstånd från varandra. Den första innehöll resterna av en gravhög med stengrund. Den andra graven (nordöst om byn i vår tid) ligger vid sidan om dagens begravningsplats. Den kännetecknades av anläggningar ovanför graven som påminde om en helt annat typ av gravhögar men skiljde sig från dessa genom vissa avvikelser i konstruktionen. På en av gravhögarna fann man ett stenkors av Novgorod-typ. Sådana kors var vanliga under 1300-1500-talen. Det är möjligt att en stor samling stenkors från 1200 – 1300-talen som nu återfinns i byns västra del kommer från just denna grav och har forslats bort efter att en stor del av graven förstördes.
        Delar av Ivanovskij dagböcker handlar möjligen om just de två ovannämnda gravarna.
Förutom gravhögarna fann man i närheten av byn även resterna av två bosättningar med fynd av slagg, smältklimpar, resterna av blåsbälgar och fragment av rysk keramik från 1100- och 1200-talen. Senare fann man ännu en bosättning, från 1300-1600-talen. Just i denna bosättning fann man skatterna och andra värdefulla föremål.
         Det är denna bosättning och fynden därifrån jag nu kommer att berätta om.
        Bosättningen hittades av en slump 1956. Utanför byn fanns övergivna, buskbeväxta områden. 1956 började man röja marken där. Från den tidpunkten härstammar de första häpnadsväckande berättelser om denna plats. Jag vill citera en av byborna, en äldre bonde.
        ”1956, när vi plöjde för första gången, var fältet grönt av mynt. Vi tog vara på dem, det var svenska mynt med pilar, örnar eller helt enkelt tre kronor på. Vi hittade också stora kvadratiska plattor med fem sigilltryck på. Mynten gav vi till barnen, lämnade in dem till metallskrotinsamlingar, gjorde vikter av dem till fiskespön”.

        Jag började intressera mig för fyndplatsen och började samla information om fynden, som jag systematiserat i tabell 1.

Tabell 1.

        Rysslands långa kamp för de sedan urminnes tider ryska områden i nordöst har lämnat tydliga spår i det lokala penningflödet där ryska och svenska mynt förekommer i ”lager”. Emellanåt användes taler vid sidan om kopek. Ett stort antal ”rena” silvermyntskatter från 1500- och 1600-talen och svenska kopparmyntskatter från 1600-talet har grävts fram i Leningrad-området.
        Såsom framgår av tabell 1 förekommer de även i fynden från byn.
        Förutom mynten fann man ett tiotal krucifix, ringar och diverse vardagsföremål.
        Bland fynden stöter man på omsmälta mynt, koppartackor, 0,5 -0,6 meter ner även svett virke och keramikskärvor. Av detta kan man dra slutsatsen att byn brann ner under ett krig. Troligast under den ryska arméns frammarsch 1703. Fynd av ett stort antal musköter, tändstift och uniformsknappar bekräftar detta.
        Det är alltså troligt att de överlevande började bygga nytt en bit ifrån brandplatsen och byn flyttades från sin ursprungliga placering. Området där det har brunnit förblev öde länge.
        Den frågan jag ville ha svar på är hur det kom sig att ett sådant anmärkningsvärt antal skatter hamnade i en enkel, ehuru tämligen rik by?
Som jag skrev tidigare, utgör de svenska skatteböckerna från 1618-1628 den första skriftliga källan från den ”svenska perioden”. Under den tiden fanns i byn 41 mått odlad mark och 57 fast bosatta. Under tiden som gått sedan senaste skattskrivningen från år 1500 har befolkningsmängden minskat, men det var knappast ovanligt med tanke på händelserna under 1500-talet då hela byar kunde försvinna från jordens yta. Tittar man på vilken nationalitet byborna har är det fortfarande ryssar som bor här.
        En annan källa är intressant i detta sammanhang, nämligen kartorna från 1675-1676. De är utförda med stor exakthet i skala 1: 10000. Där syns vägnätet, husen, klocktornen, krogarna…

Låt oss lägga dessa kartor från 1600-talet ovanför en modern karta i skala 1:10000 och lokalisera 1600-talsbyggnaderna där.

    Som fasta utgångspunkter, med vars hjälp vi kan orientera oss, tar vi de referenserna som mest troligt har bevarats på sina platser sedan 1600-talet.
        Den första referenspunkten kan den gamla gravplatsen vara, i byns norra del. Den är triangelformad. Fynden av stenkors från 1300-1400-talen och arkeologiska utgrävningar ger vid handen att begravningsplatsen inte kan ha anlagts senare än då. Den måste alltså ha funnits under 1600-talet och vara avbildad på de samtida kartorna. Mycket riktigt ser vi i den svenska atlasen en karakteristisk triangel som ytmässigt motsvarar den ovannämnda begravningsplatsen.
        Den andra referenspunkten är klocktornet som i den svenska atlasen återfinns i byns nordöstra del. Fram till våra dagar har några stenkors stått där och enligt bybor idag har klocktornet legat just där.
        Vägnätet kan tjäna som en tredje referenspunkt.
        Genom att lägga de två kartorna över varandra kan man med ganska stor säkerhet märka ut alla 1600-talsbyggnaderna på den moderna kartan.

        Byn cenrum, som består av sex hus, hamnar på bäckens vänstra strand, liksom ytterligare fyra av husen, som också hamnar där fast en aning mer österut. Två grannskap med två hus i varje ligger på högra stranden inte långt från klocktornet. Där ligger även krogen.
        Under jämförelseprocessen uppenbarades en del som inte stämde mellan kartorna. På de olika bladen i svenska atlasen skiljer för det första väderstreckens lägen sig från varandra och avviker från den moderna kartan.
        För det andra återges inte bäcken, som delar byn, överhuvudtaget.
        Jämför man resultaten med fyndplatserna för mynten visar det sig att i varje hus fanns några skatter begravna.

        Men ingen av källorna ovan ger svaret på frågan om varför de finns där.
        Man kan titta på åtminstone tre ovetenskapliga men dock teorier.
        Bland lokalbefolkningen är legenden om svenska arméns undanstoppade kassa förhärskande.
        Man kan anta att människor som fick betalt i pengar grävde ner dem. Om de sedan förolyckades och dog fick de hemligheten om var de gömt pengarna med sig i graven.
        Som jag skrev tidigare är det möjligt att byn brändes ner under en rysk offensiv. Många civila dog och deras besparingar blev kvar i jorden. De som hann komma undan tog med sig de mer värdefulla guld- och silvermynten och lämnade kvar en stor mängd tunga kopparmynt.
        Kanske finns det någon information om detta i de svenska arkiven. Själv kan jag inte svenska och har därför svårt att arbeta med svenska källor. Kanske blir någon av er som läser detta nyfiken och får lust att hjälpa mig med efterforskningarna. Om någon vill och har möjlighet att göra det skulle jag med stort nöje följa upp mina undersökningar.